I slutet av april släppte mitt favoritband Kent sitt tionde studioalbum. Efter två års väntan sen senaste skivan så var Jag är inte rädd för mörkret mycket välkommen, att säga att jag sett fram emot det är en underdrift. Om vi ska dra lite basic facts om Kent så är det ett svenskt band, bestående av gubbarna Jocke Berg, Sami Sirviö, Martin Sköld och Markus Mustonen. De släppte sin första skiva -95 och slog igenom ordentligt med albumet Vapen & Ammuniton och låten Kärleken väntar år 2002. Och enligt mig så är dom bäst.
Tänkte skriva lite om nya skivan då. Om vi ska börja med själva omslaget, som syns ovan, så är det väldigt enkelt. En ljust beige bakgrund som på framsidan pryds av ett guldtryck föreställande de egyptiska gudinnorna Isis & Bast, som för övrigt har en egen låt på skivan. Första singeln 999 hade även den ett omslag med beige bakgrund och ett egyptiskt tryck, det verkar vara temat kring den här skivan.
Första låten på skivan är den som också var första singeln, och den här skivans hit. 999. Det kanske är den bästa låten på plattan, kanske till och med en av de bästa bandet någonsin gjort. Den är nästan perfekt. Texten är oslagbar, klockren från rad ett till slutet. Musiken är glad, men inte för glad. "De niohundranittionio saker jag aldrig skulle göra, de vägs upp av niohundranittionio värre saker jag redan har gjort". Nästintill perfektion.
Texterna då. Jocke Berg uttrycker sig lika perfekt och bra som på tidigare skivor. Men nu handlar texterna om annat än innan. Det märks så tydligt att de har blivit äldre. Ångesten som beskrevs i nästan varenda låt på skivan Du & jag döden från 2005 har på Jag är inte rädd för mörkret bytts ut mot texter om en monoton vardag och åldrande. På Ruta 1, som är en av mina favoritlåtar på skivan, finner man raderna "Tiden går så fort, varje dag är likadan. Man drömmer om att fly, att lyftas till ett högre plan. Och så flyttar man till storstan, kanske gifter man sig, skaffar barn. Och så flyttar man tillbaka, plötsligt är man tillbaka på ruta ett". Tydligare än så kan det inte bli. Skivan har av recensenter kallats för en fyrtioårskris från ett band som ger ut bara för att dom kan.
Musiken och skivans sound har också diskuterats mycket. De tre albumen som Kent släppte mellan 2007 och 2010 har kallats för en elektronisk trilogi, med mycket synthar och sånt. Och ja, den här skivan är inte helt fri från det. Men det är i en lagom dos, det är definitivt ett steg tillbaka till hur det lät innan 2007.
Om man ska bedöma skivan i helhet är det otroligt svårt. Jag skulle kunna gå igenom låt för låt och säga vad jag tycker om var och en, men att ge hela samlingen av låtar ett helhetsbetyg går knappt. Den är bra, otroligt bra faktiskt, men jämfört med vad Kent har gjort tidigare så är den sådär. Texterna är lite tunna och det finns inget solklart tema på skivan. Inte som ångesten på Du & jag döden, inte som den röda tråden av missnöje på Röd. Det känns mer som en samling än ett album.
Men som sagt, den är bra. Jämfört med mycket av dagens musik så är den fantastisk. Men jämfört med dom själva så räcker den inte riktigt till.
Avslutar med en av låtarna på skivan, fast i en liveversion.
